Dags att förlåta
Jag tänkte försöka skriva något inspirerande om självkänsla. Ibland så går det inte, men sen kom jag på en sak. Jag har läst en bok (aa jag gör det ibland faktiskt), en jag fick i julklapp av pappa, den heter "Jag äger! " av Mia Törnblom, och först tänkte jag " Vafan är det här, jävla skitbok", ahja skitsamma, jag gav den en chans, och ja den var okej och den har inspirerat, många av sakerna kändes otroligt löjliga och osanna, men när jag tänkte efter så verkade det vara någorlunda vettigt. Och en av grejjerna där i som jag vill ta upp, är om Förlåtelse.
Man måste försöka förlåta sig själv för misstag, inte bara gå runt och hata sig själv för saker i det förflutna, och man kan träna på att förlåta andra, från nuet eller det förflutna, kanske någon som har gjort något riktigt jävla hemskt mot dig, tryckit ner dig djupt som fan och som du alltid tänkt att du aldrig kommer att förlåta. Man behöver inte säga till personen att man förlåter dem, utan det är att man gör det för sig själv. Det är svårt som fan och jag är långt ifrån framme, men så långt jag har kommit har gett mig liksom lite.. inre frid.
Att anklaga sig själv för saker som hänt är skitjobbigt. Speciellt om man egentligen inte ens gjort något fel, utan kanske är någon annan som tryckt i en att man är oduglig, jobbig och att allt är ens fel. Och så är det oftast inte.
Får man lite inre frid, och inte känner sig värdelös för att någon har sagt åt en, tror jag att man kommer bli säkrare på sig själv i slutändan, och att vara säker på och i sig själv uppfattar jag som själva meningen med självkänsla. Tror jag i alla fall.
Världen kan alltid vara vackrare än det känns som den är just nu.
Foto: Victoria Källström (j ag yeah)
Du kan ligga, men sen är det bara fortsätta gå
Jag tycker att det är helt okej att man tillåter sig själv att vara svag en stund ibland, gråta ut om man vill det. Man behöver inte vara stark och bita ihop 24h om dygnet. Och ibland kan det vara otroligt jävla svårt att skaka av sig de där överhängade känslorna. Det är också okej att vara lite ful ibland, vem försöker man egentligen vara snygg för?
Dock har jag satt som lite mål/regel att alltid försöka vara lite fixad och godkänd i mina egna ögon om jag ska någonstans, och det har faktiskt fått mig att må lite bättre, att inte behöva se trötthet och hängande ögon så fort jag ser mig i spegeln, för då känner jag mig ännu mer så.
Och igår hände en skitbra grejj som verkligen fick mig att le. Vågade prata med den där jävligt snygga killen på gymmet som brukar prata med mig när jag kommer, och känner igen mig. Och det är ingen stor grejj egentligen att bara vända sig till någon och småprata, istället för att säga hejdå och bara gå förbi, men det var stort för mig, och ja.. första gången jag verkligen kände ett jävligt äkta och lyckligt leende, och det är värdefullt. Och fick nog lite träningsvärk i mungiporna eller kinden eller så.
Well then
Foto: Emelie Bondesson
Tunika/ Gina Tricot || Kofta/ H&M || Skärp/ Gina Tricot || Smycken/ Thailand, Presenter || Stövlar/ Ecco
Skärpet och klänningen är grymma reafynd från Gina Tricot. Trivs som fisken! Och menar inte att låta självgod eller något sånt nu, men man behöver inte vara modell- smal/snygg för att se bra ut i kläder. Och den meningen var svår att skriva. Man måste inse att det faktiskt går om man bara vill. Handlar om inställning och att trivas!
En kjol kan vara hur jädra snygg som helst, men om man går runt och tänker "Nej shit, den passar inte mig, jag är tjock, kollar alla på mig? Kenza skulle vara mycket finare i den här" osv osv, så kommer tillslut kjolen försvinna, man täcker den med jackan eller tröjan, rör sig besvärat och blir den personen som försöker undvika blickar och uppmärksamhet. Jag vet. Det "vanliga" jag, gör så. Och det suger.
